Natalie

Det var så fint ute. Solen var på väg ner och himmlen var sådär snyggt färgad av lila, röd och orange. Uppe på kullen stod de föredetta röda huset, som en gång varit sammlingsplats för stadens skytteklubb. 
  Fast än de var så vackert ute, var det bara ytan. 
  De behövdes 4 stora starka människor, inte fan märkte man längre om de var kvinnor eller män, alla såg likadana ut, för att få Nelly upp för kullen och in i klubbhuset.
  Med en kraftig smäll slog, en av de som hjälpt till få upp Nelly till klubbstugan, upp dörren till klubbhuset och knuffade in Nelly.
 Nelly möttes av de bekanta ögonen, där var Cesar, Filip, Axel, Lia, Janice, Linn, Peder och Per. Många andra var också där, men att komma ihåg allas namn efter den långa tiden som gått var svårt. Det måste minst gått 3 år sen sist.
  Det är tyst. Ingen säger något. Nelly ställer sig upp och ser sig omkring. Det måste varit minst 70 personer.
  Fan. 
-De var inte igår.
  De är Per som först vågar klämma fram något.
- Nej, desamma. Nelly's röst har något både argt, vänligt och bestämt i sig.
-1147 dagar om man ska vara exakt, denna gång är det Linn som talar.
Oh, Linn var fortfarande samma. Lika punktlig och noga.
- Du verkar ha väntat?
Nelly kastar sig i famnen på Linn och Linn tar imot. Fan vad mycket hon hade saknat Linn nu när hon väl känner efter. Hon kan inte hålla sig från att läcka några tårar. 

  Lia leder Nelly in i vad de nu mera kallar vardagsrummet, där dem brukade ha möten förut.
- Nu, fan alltså, berätta allt, ALLT.
- Jah, alltså, de finns inte så mycket att säga.
- INTE SÅ MYCKET ATT SÄGA, Cesars första ord till Nelly på 3 år. Han är fortfarande arg och sur. Det måste vara det.
  Cesar och Nelly hade, innan allt detta, haft en ganska krånglig relation. Där man krossats varandras hjärtan.  Därav den dåliga stämmningen.

- Nej, inte så mycket att säga. Om ni inte har varit helt bortblåsta, hon stirrar med dryg blick på Cesar som låtsas att han inte såg.


TO BE CONTINUED